Jag har ej skrivit den !!
Min mamma hade lärt mig att man inte ska åka med främlingar. Men det var just det vi gjorde den där gången, min kompis och jag.
Det var fest inne i stan, och såklart skulle vi dit. Lite smått berusade av en äcklig häxblandning som Emma hade blandat ihop vinglade vi fram längs vägen. "Kom, vi tar denna vägen i stället, jag har hört att den ska gå fortare!" utbrast Emma och pekade på en grusväg som ledde genom skogen. "Okej, visst. Men om den går saktare är du död." skämtade jag och Emma garvade. När vi gått en stund på vägen hörde vi en bil komma körandes bakom oss. En kille i tjugofem-års åldern kanske. Oemotståndligt snygg. "Tjena brudar! Vart är ni på väg?" Han log ett leende som kunde få vem som helst på fall. "Vi är på väg in till stan, vi ska på fest." Emma försökte stå rakt och se nykter ut. Hon lyckades inget vidare. "Okej! Ni kanske vill åka med? Jag ska också in till stan." "Nej tack, vi kan..." "Det är klart vi åker med! Jag orkar faktiskt inte gå mer nu, Lisa. Kom igen, hoppa in i bilen nu!" Emma drog i min tröjärm för att jag skulle gå in i bilen. Jag suckade men klev in i bilen. När killen som presenterade sig som Sebastian gjorde en rivstart växte oroskänslan i magen. Någonting kändes inte rätt. Jag visste bara inte vad. När vi åkt en stund bjöd killen på cider. Emma tackade och tog emot. "Fy fan vad god! Lisa, smaka!" Jag tänkte att vad kan hända? Jag orkade inte vara präktig längre, orkade inte leka Emmas mamma. Jag svepte cidern i ett drag och kände en välbekant känsla fylla kroppen. Sedan minns jag inte mycket mer än att jag lade mig ner i sättet och försvann bort.
När jag vaknade upp, hade jag ingen uppfattning om vare sig tid eller rum. Hur länge hade jag varit borta? Var va jag? Var va Emma? Jag kände paniken komma krypande. När jag försökte resa mig upp, upptäckte jag att jag var fastbunden. Panikkänslan steg. Jag försökte slita mig loss och lyckades faktiskt. I samma ögonblick som jag fick upp den sista knuten hörde jag ett plågat skrik från vad jag antog var rummet bredvid. Jag reste mig och på ben som jag knappt kunde stå på tog jag mig fram till dörren och ut i en liten korridor. Det jag såg när jag kom ut var något jag skulle få minnas för resten av mitt liv. I rummet mitt emot stod dörren på glänt och jag såg hur Sebastian slog Emma som redan då var medvetslös med att baseballträ. Jag kunde knappt kväva skriken som letade sig upp ur min hals. Jag var helt lamslagen och visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag satt bara helt stilla och såg på medan Sebastian slog ihjäl min bästa vän. Jag kände då hur tårarna rann ner för min kind. Jag tänkte att jag måste göra något, men jag kunde inte. Jag var så skräckslagen, kunde inte röra mig, vågade knappt andas. Tankarna att alltihop var mitt fel cirkulerade hela tiden i mitt huvud. Jag blundade för att slippa se det sista slaget som skulle behövas för att Emma skulle dö, träffa hennes huvud. När slagen upphörde visste jag att det var slut. Jag hörde att Sebastian lämnade huset. Jag satt kvar, vågade fortfarande inte röra mig.
Jag minns knappt hur jag tog mig hem. Minns bara att jag vaknade upp i min säng, men inte hur långt efteråt det var. Jag visste bara då att jag inte skulle klara att leva med mig själv. Jag hade bestäm mig, och såg redan morgondagens rubriker framför mig. "UNG KVINNA HITTAT DÖD I SIN LÄGENHET
Det var fest inne i stan, och såklart skulle vi dit. Lite smått berusade av en äcklig häxblandning som Emma hade blandat ihop vinglade vi fram längs vägen. "Kom, vi tar denna vägen i stället, jag har hört att den ska gå fortare!" utbrast Emma och pekade på en grusväg som ledde genom skogen. "Okej, visst. Men om den går saktare är du död." skämtade jag och Emma garvade. När vi gått en stund på vägen hörde vi en bil komma körandes bakom oss. En kille i tjugofem-års åldern kanske. Oemotståndligt snygg. "Tjena brudar! Vart är ni på väg?" Han log ett leende som kunde få vem som helst på fall. "Vi är på väg in till stan, vi ska på fest." Emma försökte stå rakt och se nykter ut. Hon lyckades inget vidare. "Okej! Ni kanske vill åka med? Jag ska också in till stan." "Nej tack, vi kan..." "Det är klart vi åker med! Jag orkar faktiskt inte gå mer nu, Lisa. Kom igen, hoppa in i bilen nu!" Emma drog i min tröjärm för att jag skulle gå in i bilen. Jag suckade men klev in i bilen. När killen som presenterade sig som Sebastian gjorde en rivstart växte oroskänslan i magen. Någonting kändes inte rätt. Jag visste bara inte vad. När vi åkt en stund bjöd killen på cider. Emma tackade och tog emot. "Fy fan vad god! Lisa, smaka!" Jag tänkte att vad kan hända? Jag orkade inte vara präktig längre, orkade inte leka Emmas mamma. Jag svepte cidern i ett drag och kände en välbekant känsla fylla kroppen. Sedan minns jag inte mycket mer än att jag lade mig ner i sättet och försvann bort.
När jag vaknade upp, hade jag ingen uppfattning om vare sig tid eller rum. Hur länge hade jag varit borta? Var va jag? Var va Emma? Jag kände paniken komma krypande. När jag försökte resa mig upp, upptäckte jag att jag var fastbunden. Panikkänslan steg. Jag försökte slita mig loss och lyckades faktiskt. I samma ögonblick som jag fick upp den sista knuten hörde jag ett plågat skrik från vad jag antog var rummet bredvid. Jag reste mig och på ben som jag knappt kunde stå på tog jag mig fram till dörren och ut i en liten korridor. Det jag såg när jag kom ut var något jag skulle få minnas för resten av mitt liv. I rummet mitt emot stod dörren på glänt och jag såg hur Sebastian slog Emma som redan då var medvetslös med att baseballträ. Jag kunde knappt kväva skriken som letade sig upp ur min hals. Jag var helt lamslagen och visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag satt bara helt stilla och såg på medan Sebastian slog ihjäl min bästa vän. Jag kände då hur tårarna rann ner för min kind. Jag tänkte att jag måste göra något, men jag kunde inte. Jag var så skräckslagen, kunde inte röra mig, vågade knappt andas. Tankarna att alltihop var mitt fel cirkulerade hela tiden i mitt huvud. Jag blundade för att slippa se det sista slaget som skulle behövas för att Emma skulle dö, träffa hennes huvud. När slagen upphörde visste jag att det var slut. Jag hörde att Sebastian lämnade huset. Jag satt kvar, vågade fortfarande inte röra mig.
Jag minns knappt hur jag tog mig hem. Minns bara att jag vaknade upp i min säng, men inte hur långt efteråt det var. Jag visste bara då att jag inte skulle klara att leva med mig själv. Jag hade bestäm mig, och såg redan morgondagens rubriker framför mig. "UNG KVINNA HITTAT DÖD I SIN LÄGENHET
Kommentarer
Trackback
